söndag 26 juli 2015

Semester

Den här veckan har jag haft semester både från mitt ordinarie jobb och hästjobb, vilket har varit ganska skönt. Fastän hästjobbet är det bästa som finns, måste man ibland koppla bort från allt jobb. Har haft ganska fullt upp nu de senaste två månaderna med träningshästar och lektioner, samt kursarrangemang där emellan. Vädret har ju kanske inte varit det bästa, men för mig gör det egentligen ingenting. Förra sommarens 30+ i flera veckor är inget jag vill ha igen!
 
Tänkte jag kunde ta en snabbgenomgång med hästarna i alla fall... Emilio blev oren baktill i mitten av juni. Har ingen aning om vad som orsakade hans sjuka ben, men med vila så blev det ganska snart bättre. Första veckan i juli blev han istället oren framtill. Suck! Det kändes som han hade någon styvhet uppe i bogen, så jag beslöt att jobba honom försiktigt. Vi deltog även en lektion på Anna-Clara kursen 4-5 juli, där vi jobbade mycket "rehabiliterande". Nu börjar ha i i alla fall vara i skick och sitt vanliga jag! :)
A-C kurs
 
Cerezo går från klarhet till klarhet. Han rids ute i all slags terräng och trafik, med och utan hästkompisar. Första manegebesöket uppsuttet gjordes för några veckor sedan och det var inga som helst problem. På Anna-Clara kursen deltog vi också två pass. Först från marken, jobbigt tyckte jag! Kan inte påstå att markarbetet är vår starka sida just nu... men men... Andra passet red jag. Och vi gjorde bl.a. öppnor för första gången. Han var sååå duktig! Och för att skryta lite mera så gör vi även travöppnor numera! ;)
 
Sist jag skrev om Cerezo i april hade jag lite bekymmer med betten... Har testat mig fram hela våren med alla möjliga bett, ledade och oledade, olivringar och "vanliga". Jag skulle gärna skola Cerezo på ett vanligt tränsbett, men jag har nog fått ge mig nu. Ett oledat kimblewick med en liten port är det enda som Cerezo vill ha! Så då blir det att fortsätta så... Nöjd häst = bättre samarbete = nöjd ryttare! :)
Underbara älskade!
 
Sist men... minst! ;) Svenska ridponnyn Poco flyttade hit för lite över en vecka sedan. Pga ägarens tidsbrist är han tänkt att vara min projekthäst nu tillsvidare. Vill börja med att säga att nuvarande ägaren inte har sagt något dåligt om Poco, och jag har inte alla "fakta", utan jag skriver utifrån vad jag sett och känt efter att jag umgåtts med ponnyn nu en vecka.
 
Poco har en lite "konstig" bakgrund, som jag inte tänker gå desto mera in på.. jag har i varje fall fått höra att han är "dum i huvudet", "livsfarlig" och "borde avlivas". Själv ser jag en supersnäll och social söt liten ponny. Som alltid handlar det ofta om okunskap. Poco är bl.a. ganska ojämn i kroppen, bogen speciellt. Något oren i trav i höger varv och har genomgående hasgalla på båda bakbenen. (Hasgallor utgör sällan något besvär, men de uppkommer ju av någon orsak. T.ex. Maja har hasgallor pga dålig benställning, men aldrig haft något besvär). Han är även mycket känslig och lite rädd/skeptisk. Så visst, en kombination av allt detta, i fel händer, kan det bli "katastrof", men inget är hästens fel!!
 
Poco är supertrevlig att jobba med, och jag hoppas kunna bygga upp honom från marken på bästa sätt, och samtidigt få honom lite mindre rädd.... :)

onsdag 20 maj 2015

Sometimes dreams do come true

Fredagen den 8:e maj startade min och Emilios resa till Sverige. Den här gången åkte jag ensam, vilket var lite trist. Men att få komma till Ridakademi Norr och träffa både gamla och nya bekanta gör en genast på bättre humör! Det var alltså Bentkurs på agendan helgen 9-10 maj. Jag var extra nervös i år, eftersom jag hade bestämt mig för att göra groundwork- och longeprovet. iiih!
 
Vi var tre stycken som skulle göra prov, så under lördagsmorgonen var det tre mycket nervösa kursdeltagare vid frukostbordet. ;) Jag var ut som andra... Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv! Nåväl, jag började på med markprovet och vid första samlingen tänkte jag "Jag GÖR faktiskt det här just nu". Emilio var lite seg och jag förböjde honom lite i samlingarna i skolorna, men annars tyckte jag att programmet flöt på bra utan några större missar. När longeringen började var jag jättetrött, och kände att jag inte visade mitt bästa, men Emilio var ändå följsam och lydig, så det var huvudsaken! :) Och ja, det blev GODKÄNT! Vilken glädje!


På eftermiddagen var det dags för andra passet och ridning. Jobbade mycket med att växla mellan öppna/sluta i samling och längning. Emilio var superduktig, och ännu en gång - "Less is More". :) Lite jobbade vi också med skolhalten för att därifrån få upp honom i en tvåtaktig skritt, svårt men intressant! Innan vi avslutade sa Bent att "Du är på väpnarnivå!" Tyvärr har jag en häst vars kropp ställer till det, och är tio gånger svårare att jobba med (men samtidigt lär jag mig tio gånger mera också). Jag var ändå glad av att höra de orden - det är ju hit jag strävat!

 
På söndagen var jag först ut, och tänkte även rida den lektionen. När Bent kom in frågade han vad jag tycker är svårt i väpnarprovet, varpå jag svarade traven - m.a.o. samling i skolorna och piruetterna. Bent tyckte att vi kan titta igenom hela koreografin. Sagt och gjort, jag red, Bent kommenterade lite här och där och när jag var klar sa han "Ja, jag godkänner dig, du är väpnare!". Gissa vilken chock jag fick!! Jag som "bara red koreografin.." ;) Bent skrev kvitto åt mig och sen fick jag rusa iväg för att inte missa båten tillbaka till Finland. Hade ett stort leende på läpparna hela vägen hem! :D

foto: Katrin Wallberg
 
Att göra prov osv. har aldrig varit det viktigaste för mig, men redan när jag började med AR har det ändå varit lite av en dröm och förhoppning att någon gång klara av ett väpnarprovet och komma med i Riddarskapet. Att samtidigt också få ett kvitto på att man har kunskap och är tillräckligt duktig. Många gånger har man nuddat vid det, men så har reglerna ändrat eller nivån stigit (vilket givetvis är bra), vilket känts som det varit hopplöst att klara av det. Inte blir det lättare när Bent inte kommer till Finland och han är den enda som kan göra godkännande. Men NU är jag väpnare. wohoo! :)
 
Vill ännu passa på att ge ett extra stort TACK till Anna-Clara som har väglett och preppat mig de senaste åren. Vill också tacka Hanna och Michelle som under perioder av min "AR karriär" guidat- och stöttat mig!! Academic Art of Teamwork :D
 

söndag 5 april 2015

Tears of Joy

Idag vill jag bara gråta av lycka. Och mitt hjärta det sväller av stolthet. Orsaken till detta är (givetvis) lilla C. Min älskade vän som ibland får mig att vilja slita mitt hår, men som också gett mig så otroligt mycket under dessa fyra år. Och det är väl just det, som gör mig så glad och stolt, att de är jag som tränat honom sedan liten.. med andra ord gör jag nånting rätt! :)
 
Igår longerade jag honom, och för första gången på flera veckor kände jag att det fungerade lite bättre igen. I höger varv är rotationen och bogen fortfarande det svåraste, men ibland kommer det glimtar mot rätt väg. Igår när jag bad honom samla sig lite i trav kom det några steg sluta. Okej, tänkte jag.. Vi testar om han kan göra det igen, och i båda varven. Visst kunde han det - duktig pojk! :)
 
Idag red jag.. Har börjat känna mig så pass säker på honom nu så jag kan länga lite mera på tyglarna (Han har varit ganska "sprättig" av sig ibland, därför har jag inte vågat släppa helt). Men i och med längre tyglar får jag honom att länga mera i halsen och i steget och  därmed blir han mera avslappnad och får bättre flow. Höger sida blir bara bättre och bättre, båda i skritt och trav. Några galopplyften i båda varven blev det också. Bakutsparken i vänster varv börjar vara borta (peppar peppar).
 
Det som jag är mest fundersam på är bettet. Han grejar ganska mycket med bettet, och det är så svårt att veta om han inte trivs med just det där bettet, eller om han bara är ovan. Lättast att få reda på det är väl att prova flera olika bett, men de är inte så lätt att veta...
 
Men summa summarum... Den hästen gör mig så glad!!
 
 

onsdag 18 mars 2015

Lost in translation

Förra helgen anordnade Bärkraft r.f. kurs, och såhär några dagar efter sitter jag fortfarande och funderar och analyserar. Till att börja med måste jag ärligt säga att det var en del saker under kursen som jag inte gillade och inte var så nöjd med. Men allt är ju individuellt, så andra såg det kanske på ett annat sätt. Sen kändes de inte som att jag fick ut så mycket av kursen, och ibland hade jag väldigt svårt att förstå vad/hur/varför. Är det språket, eller blir lätta saker inlindade i komplicerade förklaringar? Eller är de bara jag?
 
Alla andra förstår ALLT, och är SÅ nöjda med kursen. Själv sitter jag här och känner  mig dum. :/ Till viss del tror jag att jag har någon form a koncentrations- och inlärningsproblem. Det är ju bara min teori, men redan för 7 år sen när jag gick i yrkeshögskola började jag märka av de här problemen. Att studera på egen hand går bra, men att lyssna och få nånting med sig är en annan sak. Det här är inte första kursen som det mesta bara "går igenom".
 
Men men... På lördagen red jag Emilio x2 och på söndagen Maja en lektion. Tanken med att rida två olika hästar var att få känna på lite olika. Vi fortsatte att få igång min innerhöft och därmed få hästen att trampa lite bättre in under sig. Öppnan är helt klart det svåraste med Emilio, men då måste jag ändå säga att det blivit mycket bättre än vad det var för bara några år sen. Lite växling mellan öppna&sluta, och samlingar, följt av övergångar till trav. Och så försöka göra samma saker i trav, vilket är lättare sagt än gjort. Ungefär det gjorde vi på mina lektioner, och jag är riktigt nöjd med båda hästarna.
 

måndag 9 mars 2015

Full rulle

Nu e de nog länge sen jag uppdaterat, och jag har nästan inget minne av vad som hänt här emellan. En lång vårvinter (=isbana överallt) har det i alla fall varit. Har jobbat på med hästarna så gott det gått här hemma, samt besökt traktens ridhus regelbundet. Den här veckan har jag ledigt från målar-jobbet, vilket är så skönt!
 
Idag har jag bl.a. hållit lektion. Påväg dit satt jag i bilen och var orolig över att övningen jag gett eleven förra veckan var för krånglig... men när jag kom dit fick jag en superfin demonstration av vad de övat på, och så glad jag bli. Dels för att eleven är motiverad och tränar aktivt, och att de sedan klarar av övningarna som jag ger. Mera sånt! :)
 
Men över till mina hästar då. Emilio. Försöker regelbundet finslipa markarbetet, dvs. groundwork och longework. Vi har hittat ett ganska bra "läge" där vi är just nu. Vi jobbar aktivt på det vi kan, utan att föröka avancera desto mera, det finns inget rum för felsteg denna vår. Börjar jag pressa Emilio blir det tyvärr lätt att jag kräver förmycket, vilket leder till att han blir orolig och oren, och när han blir så kan det ta ett tag innan jag lyckas få honom på rätt spår igen. Men överlag känns han väldigt fin både från marken och ryggen just nu. Hålls han bara frisk nu så då.....
 

Och så har vi lilla Cerezo. Han har återhämtat sig bra efter kastreringen, vi har bl.a. träffat många andra hästar och han tar det mesta med ro. Arbetet har gått lite upp och ner på senaste tiden, och nu är det vårkänslor på gång, vilket ställer till det också. Fortsatt jobba mycket med longeringen och rider vartefter underlaget tillåter. Bortsätt från lite bocksprång och bakutsparkar kan jag rida honom utan problem i alla gångarter, det enda jag just nu är lite orolig över är att han många gånger är så spänd när jag rider... Får honom inte alls lika avslappnad som på longen, och det är här jag borde kunna klona mig igen, så jag kunde rida och longera samtidigt.
 
 

lördag 17 januari 2015

En betydelsefull individ

Det här inlägget skulle jag vilja dedicera till en person, som kommit att betyda mycket för mig under de senaste åren. Personen i fråga är min tränare och vän Anna-Clara, och utan henne skulle jag nog inte ha tagit steget och gjort en del av de saker jag gjort idag. Samtidigt blir det lite av en resa genom min tid 2010-2015, starka minnen och stora händelser.
 
Första gången vi träffades var 2010 - vi hade kurs här och jag deltog med Emilio och Maja. Minns inte så mycket mera än att hon pratade om pingisbollar och jag fattade ingenting. ;) De var först året efter som vi "connectade" lite mera. I oktober hade vi kurs här i Esse, varpå A-C bodde hos mig. Under lördagen satt vi uppe länge och pratade om allt och ingenting - jag drog igenom hela halva livshistorien, och hon var så förstående. Det var så lätt att prata! Det var också då som Bent-kurserna kom på tal. Jag hade inte tänkt så mycket på det förut, kanske för att jag inte kände mig tillräckligt duktig för att delta och att jag skulle vara tvungen att åka till Sverige. Men efter de samtalet blev jag verkligen peppad, och anmälde mig ganska snabbt till nästa års kurs i Umeå.
 
2012 - ett händelserikt år. I början av året blev jag bjuden till Bent-kurs på Johannesberg i Stockholm. Jag hade aldrig flugit, och att flyga har alltid varit en av mina största rädslor. Jag har bl.a. obehag för trånga utrymmen, speciellt där man inte kommer sig ut. Men efter all pepp jag fått under vintern kände jag att det här var någonting jag måste göra, jag måste ta chansen nu! Sagt och gjort, utan att veta vad som väntade satte jag mig på planet och flög ensam iväg till Stockholm - och det gick ju bra. Kursen kom och gick, och jag var djupt imponerad av Anna-Claras ridning, vilket jag också sa åt henne, "Jag är stolt över att ha dig som tränare, och utan dig skulle jag aldrig ha kommit mig på det där flygplanet"!
 
Nästa utmaning kom i juni, då det var Bent-kurs i Umeå. Jag hade fått en ridplats och skulle ta med mig Emilio. Jag var grymt nervös och skulle åter igen göra nånting jag inte alls gillar; åka båt. Men som det mesta, så gick det också bra. All stress hade dock tagit ut sin rätt, och 15 min innan lördagens teori fick jag en liten "breakdown". Tårarna började rinna och åter igen var det Anna-Clara som "tog itu med mig", och hela kursen stöttade hon mig också!
 
I början av 2012 kom det också på tal om praktik utomlands, Anna-Clara tipsade mig om Michelle Wolf i Danmark. Tanken lockade otroligt mycket, så jag sökte om praktikplats för 2013, som jag också fick! Men det var mycket att tänka på och som skulle ordnas innan jag visste om jag kunde åka. Så våren 2013 gick helt åt alla funderingar, vart skulle jag göra av hästarna, hur många hästar skulle jag ta med mig, hur skulle hästarna och jag åka till Danmark.
 
Till sist klarnade allt, och 1a juli började vår resa ner mot Danmark. Det var en tuff tid, men jag är så tacksam över att jag åkte, eftersom jag lärde mig massor. Kommer aldrig glömma dehär 3 månaderna (och hur mina hästar nästan inte kom sig hem, eftersom Emilio inte var chippad. ;) Och i augusti fick jag ju även träffa Anna-Clara hos Bent, och se när han tränade sina hästar. Åh vad roligt!
 
Jag trivdes enormt bra i Danmark, jag mådde bra där, jag ville inte åka hem. Tankarna på flytt till Sverige började ta fart, men det är ännu idag en avlägsen dröm, ett enormt steg. Kommer ihåg vad A-C sa åt mig hos Bent, "Gör du inget genast, kommer du inte göra det, du blir hemmastadd och faller tillbaka i rutinerna." Sant som sagt. Jag åkte hem och därifrån började allting gå neråt. Jag fick problem med kroppen och blev deprimerad, vilket gjorde att jag var sjukskriven nästan hela hösten.
 
2014. Både ridningen och kroppen arbetade emot mig. Och alla vet ju hur det gick när jag skulle åka på Bent-kurs i maj. Hingsten flög på Emilio, och Maja fick åka med istället. Jag är supernöjd med Maja på kursen och resan, men ingenting annat var okej under den tiden. Mot sommaren hade planer på att åka till Sverige (och Danmark), men ingenting blev som planerat. Jag fick åter igen en grym ångest, och mådde inte speciellt bra under sensommaren/hösten. Jag kämpade dock på, besökte fler läkare, testade olika mediciner och behandlingar - utan desto större resultat. Jag fortsatte jobba som vanligt, och höll kurser trots oro i kroppen. Cerezo blev kastrerad och jag träffade en ny massör..
 
Och så är vi här nu, 2015. Jag mår bättre, dedär gnagande tankarna på smärta (hur mår jag i morgon, när kommer smärtan igen) är för tillfället borta, vilket underlättar massor. Jag är inte frisk, men jag mår bättre. Och nu var det dags att utmana sig igen. Har sedan länge varit bjuden till Stockholm, och nu blev det av. Det var lika spännande som sist (om inte värre), men jag åkte dit och kom mig hem, så jag kan väl inte vara annat än nöjd. Vad resten av året har att bjuda på får vi väl se... jag hoppas i varje fall på ett lite bättre år!
 
Jaa, känner att jag kom lite ur spåret där på slutet och kanske inte som jag tänkt mig från första början. Men jag vill avsluta med att säga, utan Anna-Clara skulle jag aldrig ha tagit mig ut i världen, utmanat mig själv och tagit itu med mina rädslor. Du är en fantastisk människa och jag är glad att ha träffat dig! Tack!
 

fredag 5 december 2014

En månad senare

Det har nu gått en månad sen Cerezo blev kastrererad. Sist jag skrev hade det gått nästan två veckor, och svullnaden hade lagt sig ganska bra..... för att sedan blir värre igen. Fortfarande ingen feber och helt normal på alla vis, men när tre veckor hade gått och Cerezo även fick ödem under magen tyckte jag att de fick vara nog med att "vänta och ha tålamod". Veterinären misstänkte att det var stygnreaktion, vilket låter ganska logiskt eftersom läkningen hade kört igång ordentligt. Jag klippte bort stygnen och fick antibiotika åt honom, så NU ser det lite bättre ut igen! :)
För övrigt har vi jobbat på i vanlig takt, med bl.a. måånga promenader. Och så har han ju förändrats en del nu också. Det jag hoppades mest skulle försvinna med hingsthormonerna var först och främst överenergin. Han var aldrig någon stressad hingst, men han hade alltid ON-knappen på och det "pittrade" alltid i kroppen på honom. Och nu har han blivit såå lugn och harmonisk, och är helt fantastisk att umgås och mysa med nu. Och det andra jag hoppades skulle försvinna var nafsandet/bitandet förstås och det har minsann blivit bättre. Det hör troligen lite ihop med energin också eftersom han inte riktigt visste vart han skulle göra av energin och lekfullheten... Så jag hoppas det fortsätter i samma trevliga stil! :)

Sist men inte minst så har veterinären rekommenderat att jag börjar rida och trava mera med honom för att ytterligare få ner svullnaden.. och när han nu börjar bli så gammal som 4,5 år har jag väl också kommit fram till att det börjar bli dags för lite mera ridning. Orsaken till att jag inte ridit så mycket i år är väl främst pga tidsbrist och när jag rider en unghäst som Cerezo vill jag vara med till 100% och har jag en dålig dag eller är okoncentrerad är det helt onödigt att rida. Men nu ska det som sagt bli ändring på den saken, och hittills har det gått väldigt bra! Senast igår red jag honom och det gick super. Det känns fortfarande lite overkligt att jag rider min lilla unghäst - att jag har åstadkommit det här. "Här sitter jag och travar på honom som om jag aldrig skulle gjort annat". :]